Lyckan i att se någon hoppa jämfota
Har precis kommit hem, dragit på mig de obligatoriska mysbyxorna, ätit middag och nu slängt mig i soffan efter att ha varit i friidrottshallen. Jag är tränare och idag skulle jag leda häck. Jag kommer ihåg så väl när jag var kanske fjorton år och min egen tränare satte upp häckar som vi skulle hoppa jämfota över. Jag tyckte att det var vidrigt. Trots att han sa att han såg på min spänst att jag skulle klara det så hade jag en mental spärr som liksom inte lät mig hoppa. Hur gärna jag än ville över häcken så lyfte inte fötterna från marken. Det var som att de var fastklistrade i löparbanorna. Det slutade med att jag som alltid har varit envis som en gammal get när det gäller sådant, stod kvar i stort sett resten av träningen och bara skulle över den himla häcken. När resten av gruppen gick vidare stannade jag kvar, för jag ville så gärna klara det! Till slut lyckades jag, fötterna lyfte från marken och jag blev så oerhört glad! Men min tränare sa ’en gång är ingen gång, gör det igen’, och då limmades liksom skorna fast i banorna igen. Men även fast jag bara klarade det en gång så är jag så stolt över mig själv, eftersom jag inte gav upp! Jag gjorde allt jag kunde och försökte verkligen övervinna den mentala spärren, och det är mycket viktigare än om man klarar av att hoppa jämfota över en metallkonstruktion eller inte.
Idag introducerade jag samma övning för gruppen jag tränar. Gissa om jag blev stolt när de som hade en likadan mental spärr som jag hade när jag var yngre, faktiskt stannade kvar efter träningen för att de inte ville gå innan de kommit över häcken. Det kan låta banalt och oviktigt, vem bryr sig om en liten häck? Men faktum är att när man stannar och fortsätter kämpa med en häck är det också stor chans att man stannar och fortsätter kämpa även med annat som är viktigare. Och att framför allt se glädjen i deras ögon när de till slut klarade det - det är sådant som gör att man lägger sin tid och engagemang i att vara tränare. En sådan glädjekick!